Fick mina först konståkningsskridskor i treårspresent av farmor på hösten 1993 och med en rosa hjälm (som gjorde mitt huvud oproportionerligt stort för min lilla kropp) tog jag mina första stapplande steg. Jag som helst vill kunna allt på en gång, helst igår blev såklart arg och bröt ihop.. det var ju så sjukt halt! Men det rådde pappa bot på genom att leka "min lilla ponny" från målbur till målbur. Detta var starten på en underbar tid som konståkerska. Men tiden går och livet flyter på och livet som konståkningstjej slutade 2007 då jag la skrillorna åt sidan till förmån för fotbollen och seniorlagsspel. Även om det kändes helt rätt att ge upp konståkningen känns det ibland som att man la en del av livet åt sidan. För det är precis som jag sa då jag slutade -"Jag ger inte upp en sport, jag ger upp en livsstil".
För visst är det så att konståkningen har präglat mig sjukt mycket som människa. Du har din träningsgrupp, måste kunna samarbeta, stötta varandra, vara en lagspelare. Samtidigt måste man vara sååå stark i sig själv. Bygga upp ett självförtoende, en god självkänsla. För när man står där på isen, ensam, och alla kollar på en, ens lyckanden och misslyckanden är man inte så himla kaxig. Du har bara sig själv att skylla om du misslyckas, kan inte skylla på att någon slog en felpassning eller missade mål. Det är bara du, du ensam på isen. Som alla ALLA kollar på, även om du drattar på ändan 10 gånger... Andra människor ska bedöma hur du ser ut, hur du rör dig, hur duktig du är osvosv.. Återigen är du där. Helt ensam.
Och det är nog lite så jag är, social javisst, men på mina villkor med ett behov av att inte styras av andra människor. Det finns inget som stressar mig mer än när folk ska säga till mig vad jag ska göra eller vara. Jag är jag och jag står för den jag är och det jag gör. I slutändan kan man inte förlita sig på andra människor för i slutändan har man alltid sig själv att skylla. Precis som i konståkningen.
Jag är så himla glad att jag har fått dessa egenskaper, ett starkt inre och en stolthet, en drivkraft som säger att jag kan bli det jag vill, och om jag har ett mål ska jag banne mig uppnå det. När jag var 8 år visste jag att jag ville bli läkare - 13 år senare läser jag 3e terminen på just läkarprogrammet. Visst har tvivel uppkommit på vägen då motivationen har trutit men på ett eller annat sätt har drivet fått mig att fortsätta kämpa. Dalarnas älvar (pappa fattar) i lågstadiet tog hårt, VGt i engelska A i gymnasiet (det enda) tog hårt, dåliga högskoleprovsresultat tog hårdare, ryggskadan som slutade med operation tog hårdast men i och med att man får kämpa lite blir man ännu starkare. Finns det en bättre känsla än när man lyckas med något man så länge har tränat på eller kämpat för? Tänk er att träna på samma hopp en hel säsong, gång på gång trillar man i isen, slår sig, kliver upp, hoppar igen, slår sig igen, kliver upp om och om igen.. Och så i slutet, efter månader av slit så klarar man det! Underbar känsla och man känner äntligen att jobbet lönar sig!
Mitt motto som också speglar lite av min syn på livet, som jag förvärvat mig genom att vara jag, att växa upp bland de människor jag gjort att pyssla med de saker jag gjort och framförallt kämpat för det jag vill uppnå lyder: Per Aspera Ad Astra. Det betyder "genom svårigheter mot stjärnorna". Och det är det allt handlar om - man måste kämpa för att bli nått, det finns inga genvägar och det är ingen annan än just du som kan göra det! I slutändan handlar allt om dig. Bara dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar